Åtgärder för att gynna biologisk mångfald i slättbygder - En kunskapssammanställning

Trots att jordbrukslandskapet enbart utgör en liten andel av Sveriges totala yta så är många av de arter som minskat i antal och utbredning knutna till just detta. Om inte förlusten av biologisk mångfald i jordbrukslandskapet bryts kan detta leda till att Sverige inte lever upp till konventionen om biologisk mångfald och till att viktiga ekosystemtjänster i jordbrukslandskapet som pollination och skadedjursbekämpning hotas. En viktig orsak till den minskade biologiska mångfalden är jordbrukets intensifiering, d.v.s. olika metoder som används för att öka skörden. Ökad användning av konstgödning och växtskyddsmedel har medfört att organismer har svårare att klara sig ute på fälten samtidigt som den ekologiska variationsrikedomen i landskapet minskat genom att naturbetesmarker, kantzoner och andra småbiotoper försvunnit. Längst har denna utveckling gått i slättbygden som också drabbats hårdast av förlust av biologisk mångfald. Miljöstöden har visat sig otillräckliga för att bevara den biologiska mångfalden i slättbygden. Det finns därför ett behov av enkla åtgärder som lantbrukare kan vidta för att bevara eller öka den biologiska mångfalden på gården. Det är viktigt att åtgärder som rekommenderas för att öka den biologiska mångfalden på gården är baserade på fakta. Vi har därför sökt efter och sammanställt publicerade vetenskapliga studier som utvärderat sådana åtgärder. De åtgärder som behandlas är av tre typer. För det första kan man ändra odlingssystemet så att brukandet av marken generellt sett blir mindre intensiv vilket leder till att den ekologiska variationsrikedomen på fältnivå ökar. I den här rapporten presenterar vi en sådan åtgärd, ekologisk odling. En speciell åtgärd är allmogeåkrar, där den extensiva odlingen genomförs i en betydligt mindre skala. För det andra, i landskap där inslaget av mer eller mindre naturliga habitat som naturbetesmarker, obrukade kantzoner och småbiotoper minskat kraftigt, kan åtgärder som ökar kvalitén på de återstående naturliga habitaten eller som skapar nya habitat vara sätt att öka den biologiska mångfalden. I den här rapporten tar vi upp ett antal olika alternativ så som skötsel av befintliga kantzoner, anläggande av vegetationsremsor längs fältkanter eller kring åkerholmar, och skapande av dammar. För det tredje kan åtgärder göras som direkt skyddar eller skapar boplatser eller bidrar med födoresurser för organismer som är hotade i dagens jordbrukslandskap. Vi finner att det finns starkt vetenskapligt stöd för att många, men inte alla, åtgärder påverkar åtminstone vissa organismgrupper positivt. Flera av åtgärderna har tydligare effekt på biologisk mångfald i slättbygder, där de kan återställa en del av den förlorade mångfalden, än i mindre intensivt odlade bygder där mycket av mångfalden fortfarande finns kvar. Många av de vetenskapliga utvärderingarna av åtgärdernas effekter visar på ökad lokal täthet eller mångfald av organismer, men oftast saknas analyser av om organismer som är sällsynta på en regional nivå gynnas. När man försöker gynna mångfalden med lokala åtgärder, som anlagda habitat, saknas i vissa fall undersökningar som visar att organismerna inte bara attraheras till åtgärden, utan att populationerna också påverkas positivt

Integrerat växtskydd i vitklöverfröodling: flytta fält mellan år för att minska angrepp av fröätande skadegörare

Tillgång på alternativa växtskyddsmetoder är viktiga för att kunna tillämpa integrerat växtskydd. I detta projekt undersökte vi hur förekomst av fröskadegörare och fröproduktion hos vitklöver påverkas av att flytta fält kortare respektive längre avstånd mellan år

Pollinatörers exponering för växtskyddsmedel via pollen, nektar och luft i jordbrukslandskapet

Syftet med projekt, AirBeeSafe, var att öka kunskapen om bin och andra pollinerande insekters exponering för olika växtskyddsmedel i odlingslandskapet. Projektet utfördes i ett samarbete mellan SLU Centrum för kemiska bekämpningsmedel i miljön (CKB) och Biologiska institutionen, Lunds universitet, samt lantbrukare och biodlare. Finansiering gavs av Naturvårdsverket och det strategiska forskningsområdet BECC, Biodiversity and Ecosystem services in a Changing Climate. Under 2020 och 2021 studerades åtta lokaler i Skåne under upp till tolv veckor, fördelat på tre tidsperioder, maj till oktober. Provlokalerna valdes utifrån en gradient av jordbruksintensitet. Honungsbin (Apis mellifera) användes som modellorganism och i varje lokal placerades två bisamhällen. Prover av luft (154 st), pollen (114 st), bivävnad (65 st), och nektar (66 st) samlades in och analyserades kvantitativt för koncentrationen av upp till 108 växtskyddsmedel. För att uppskatta risker för bin och andra pollinatörer viktades de funna halterna av växtskyddsmedel med deras akuta toxicitet för honungsbin. Dessa riskindex för enskilda ämnen summerades sedan för alla substanser funna i ett prov. Insamlat pollen identifierades till växtart eller grupp. Uppmätta summahalter och riskindex för luft ökade med ökande andel åkermark i det omgivande landskapet, medan det för pollen inte fanns något sådant samband. Generellt var det ofta några få ämnen som gav ett stort utslag på riskindexet. Pollen var den matris där flest ämnen detekterades och där höga summahalter och högst riskindex förekom. Det ämne som utgjorde störst risk i pollen var insekticiden indoxakarb, följt av betydligt lägre värden för fungiciden penkonazol och insekticiderna acetamiprid och imidakloprid. Pollenidentifieringen visade att både grödor och vilda växter bidrar till risken. I luft var herbiciden prosulfokarb och fungiciden penkonazol de mest riskfyllda ämnena. Indoxakarb var även det mest riskfyllda ämnet utifrån analysen av bivävnad, medan insekticiden tiakloprid var ett riskfyllt ämne som förekom i både bin och nektar. Indoxakarbs godkännande som växtskyddsmedel har dock gått ut (september 2022), liksom godkännandena för imidakloprid (2018) och tiakloprid (2021), så fynden av de ämnena bör minska på sikt och göra att riskbilden för bin och andra pollinatörer förändras. Riskindexen för pollen, bivävnad och nektar var statistiskt relaterade, medan riskindexet för luft var orelaterat till de tre andra matriserna. Luftprover verkar alltså kunna ge en något annan bild av riskerna för bin och andra pollinatörer än prover av de andra matriserna. I framtida övervakning av risker från växtskyddsmedel för bin och andra pollinatörer föreslås, av praktiska och etiska skäl samt med tanke på ekologisk relevans, att detta i första hand sker genom bestämning av halter i pollen insamlat av honungsbin och beräkning av riskindex baserade på akut toxicitet för honungsbin. Då riskindex baserade på lufthalter inte relaterade till riskindex baserade på pollenhalter kan man också tänka sig kompletterande mätningar av luft

A critical analysis of the potential for EU Common Agricultural Policy measures to support wild pollinators on farmland

1. Agricultural intensification and associated loss of high‐quality habitats are key drivers of insect pollinator declines. With the aim of decreasing the environmental impact of agriculture, the 2014 EU Common Agricultural Policy (CAP) defined a set of habitat and landscape features (Ecological Focus Areas: EFAs) farmers could select from as a requirement to receive basic farm payments. To inform the post‐2020 CAP, we performed a European‐scale evaluation to determine how different EFA options vary in their potential to support insect pollinators under standard and pollinator‐friendly management, as well as the extent of farmer uptake. 2. A structured Delphi elicitation process engaged 22 experts from 18 European countries to evaluate EFAs options. By considering life cycle requirements of key pollinating taxa (i.e. bumble bees, solitary bees and hoverflies), each option was evaluated for its potential to provide forage, bee nesting sites and hoverfly larval resources. 3. EFA options varied substantially in the resources they were perceived to provide and their effectiveness varied geographically and temporally. For example, field margins provide relatively good forage throughout the season in Southern and Eastern Europe but lacked early‐season forage in Northern and Western Europe. Under standard management, no single EFA option achieved high scores across resource categories and a scarcity of late season forage was perceived. 4. Experts identified substantial opportunities to improve habitat quality by adopting pollinator‐friendly management. Improving management alone was, however, unlikely to ensure that all pollinator resource requirements were met. Our analyses suggest that a combination of poor management, differences in the inherent pollinator habitat quality and uptake bias towards catch crops and nitrogen‐fixing crops severely limit the potential of EFAs to support pollinators in European agricultural landscapes. 5. Policy Implications. To conserve pollinators and help protect pollination services, our expert elicitation highlights the need to create a variety of interconnected, well‐managed habitats that complement each other in the resources they offer. To achieve this the Common Agricultural Policy post‐2020 should take a holistic view to implementation that integrates the different delivery vehicles aimed at protecting biodiversity (e.g. enhanced conditionality, eco‐schemes and agri‐environment and climate measures). To improve habitat quality we recommend an effective monitoring framework with target‐orientated indicators and to facilitate the spatial targeting of options collaboration between land managers should be incentivised

Plant-pollinator networks in semi-natural grasslands are resistant to the loss of pollinators during blooming of mass-flowering crops

Mass-flowering crops lead to spatial redistributions of pollinators and to transient shortages within nearby semi-natural grasslands, but the impacts on plant–pollinator interactions remain largely unexplored. Here, we characterised which pollinator species are attracted by oilseed rape and how this affected the structure of plant–pollinator networks in nearby grasslands. We surveyed 177 networks from three countries (Germany, Sweden and United Kingdom) in 24 landscapes with high crop cover, and compared them to 24 landscapes with low or no oilseed rape during and after crop blooming. On average 55% of grassland pollinator species were found on the crop, which attracted 8–35% of individuals away from grasslands. However, networks in the grasslands were resistant to these reductions, since mainly abundant and highly mobile species were attracted. Nonetheless, simulations indicated that network structural changes could be triggered if > 50% of individuals were attracted to the crop (a value well-above that found in our study system), which could affect community stability and resilience to further disturbance

Neonicotinoids and their substitutes in sustainable pest control

ISBN 978-3-8047-4144-7, EASAC / FEAM REPORT (European Academies Science Advisory Council / Federation of Auropean Academies of Medicine

Organic Farming Improves Pollination Success in Strawberries

Pollination of insect pollinated crops has been found to be correlated to pollinator abundance and diversity. Since organic farming has the potential to mitigate negative effects of agricultural intensification on biodiversity, it may also benefit crop pollination, but direct evidence of this is scant. We evaluated the effect of organic farming on pollination of strawberry plants focusing on (1) if pollination success was higher on organic farms compared to conventional farms, and (2) if there was a time lag from conversion to organic farming until an effect was manifested. We found that pollination success and the proportion of fully pollinated berries were higher on organic compared to conventional farms and this difference was already evident 2–4 years after conversion to organic farming. Our results suggest that conversion to organic farming may rapidly increase pollination success and hence benefit the ecosystem service of crop pollination regarding both yield quantity and quality

Mass-flowering crops dilute pollinator abundance in agricultural landscapes across Europe

Mass-flowering crops (MFCs) are increasingly cultivated and might influence pollinator communities in MFC fields and nearby semi-natural habitats (SNHs). Across six European regions and 2 years, we assessed how landscape-scale cover of MFCs affected pollinator densities in 408 MFC fields and adjacent SNHs. In MFC fields, densities of bumblebees, solitary bees, managed honeybees and hoverflies were negatively related to the cover of MFCs in the landscape. In SNHs, densities of bumblebees declined with increasing cover of MFCs but densities of honeybees increased. The densities of all pollinators were generally unrelated to the cover of SNHs in the landscape. Although MFC fields apparently attracted pollinators from SNHs, in landscapes with large areas of MFCs they became diluted. The resulting lower densities might negatively affect yields of pollinator-dependent crops and the reproductive success of wild plants. An expansion of MFCs needs to be accompanied by pollinator-supporting practices in agricultural landscapes

Evaluating predictive performance of statistical models explaining wild bee abundance in a mass‐flowering crop

Wild bee populations are threatened by current agricultural practices in many parts of the world, which may put pollination services and crop yields at risk. Loss of pollination services can potentially be predicted by models that link bee abundances with landscape‐scale land‐use, but there is little knowledge on the degree to which these statistical models are transferable across time and space. This study assesses the transferability of models for wild bee abundance in a mass‐flowering crop across space (from one region to another) and across time (from one year to another). The models used existing data on bumblebee and solitary bee abundance in winter oilseed rape fields, together with high‐resolution land‐use crop‐cover and semi‐natural habitats data, from studies conducted in five different regions located in four countries (Sweden, Germany, Netherlands and the UK), in three different years (2011, 2012, 2013). We developed a hierarchical model combining all studies and evaluated the transferability using cross‐validation. We found that both the landscape‐scale cover of mass‐flowering crops and permanent semi‐natural habitats, including grasslands and forests, are important drivers of wild bee abundance in all regions. However, while the negative effect of increasing mass‐flowering crops on the density of the pollinators is consistent between studies, the direction of the effect of semi‐natural habitat is variable between studies. The transferability of these statistical models is limited, especially across regions, but also across time. Our study demonstrates the limits of using statistical models in conjunction with widely available land‐use crop‐cover classes for extrapolating pollinator density across years and regions, likely in part because input variables such as cover of semi‐natural habitats poorly capture variability in pollinator resources between regions and years